ANNONS

NU HAR VI BERÄTTAT

/

DSC_2013
DSC_2005

En längtan växte fram när vi bokade vår resa i februari och vi började planera smått tillsammans. Men det växte också fram en nervositet och en tanke som grodde större för varje dag som gick. Hur lägger vi fram det här för barnen? Hur säger vi det framför allt till Viggo som är mer medveten än Ines. Vi bestämde oss för att vänta tills i går kväll.

Ines, hon lullade mest runt och bet på sin tandborste men Viggo, där skedde det något annat. Han blev väldigt ledsen och chockad. Han grät och där kom många frågor. En fråga som vi anade att den skulle dyka upp – ”men varför får inte jag följa med?” Det tog hårt i mitt hjärta. Jag fick dåligt samvete och det har jag fortfarande. Min lilla Viggo, mammas älskling. Jag och P förklarade för honom, att vuxna ibland måste ta en paus från jobbet och samla på sig ny energi för att orka med nya spännande dagar som väntar. Viggo grät fortfarande. Vi gick alla in och la oss i stora sängen, tog tag i en Alfonsbok, läste tillsammans och bara myste.

I morse vaknade vi utvilade och Viggo kändes faktiskt helt ok. Han var pigg och hans röst var glad. Jag vet inte om han riktigt, på riktigt förstår att vi ska åka. Två veckor kommer att kännas länge för dom båda, tror jag. Men jag är glad att tekniken är så utvecklad som den är idag – facetime, push & play!

Jag tror vi gjort rätt i vårt beslut med att faktiskt vänta med att berätta. Fanns liksom ingen mening att berätta det flera månader innan och bara låta barnen gå och vänta på att mamma och pappa ska sticka iväg. Ja, men det känns en aningen skönt nu och spänningen har släppt. Mhm, det blir bra det här 🙂

8
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00