Ibland måste man bara få ge sig själv en klapp på axeln.

Som igår.

Det var hockeyträning och det resulterar alltid att vi kommer hem något senare än vanligt. Allt blir liksom förskjutet och ovanpå på det behövde jag igår handla efter träningen (dåligt planerat). Ines var med, glad och så. Stimmig som vanligt. I kassan sålde dom små pocketböcker, Frozen givetvis.

Ines: Mamma, kan vi köpa den här en dag (vilket hon ofta säger)?

När det väl skulle borstas tänder blev det givetvis gnäll. Ines ville verkligen inte borsta tänderna eller gå och lägga sig (övertrött tjej). Nä då var det bara att grabba tag henne under armhålan, klä av henne, borsta tänderna, allt mot hennes vilja. Det enda som kom ut ur hennes mun var ”jag vill inte” och sedan krokodiltårar på det.

Skar in i öronen av allt skrik.

Bar henne in i sängen, stoppade om henne och la mig bredvid. I ton med hennes ”jag vill inte”-skrik hyschade och klappade jag henne till sömns.

Där låg jag i tio minuter (känslan inombords mer åt fyrtio min) tills det sa snark.

Tålamodet testades igår men lugnet behölls. Ingen känsla av stress eller irritation, bara en samling av go feeling.

Ja men där blev det ett poäng till mamma då!